Sanna Desiré Jacobsson

Jag har hela tiden trott att jag skulle vara den starka. Den som inte tog så hårt på att lämna allt och alla. Den som bara såg det positiva i allt detta. Men nu ligger jag här och gråter så att jag knappt kan andas. Har precis sagt godnatt till min mamma och lillebror för sista gången på ett halvår. En sista godnattkram som gjorde ont i hela hjärtat. Jag grät som ett litet barn. Varje kväll så länge jag kan minnas har jag sagt godnatt till min familj och sagt att jag älskar dem. Nu kommer jag inte att få göra det. Jag kommer inte att kunna krama min mamma när jag är ledsen, inte berätta roliga saker som hänt för min lillebror och inte berätta för pappa när jag har fått beröm på jobbet. 

Att det har trillat in hejdå-sms från kompisar har inte heller gjort saken bättre. Och att mitt hejdå till min bästa vän inte ens var ett riktigt hejdå, vilket känns skönt men så himla hemskt för jag är så jäkla ledsen över att lämna henne, hon är som en syster för mig, den som alltid finns där och lyssnar på mitt gnäll hur löjlig hon än tycker att jag är. Det finns ingen finare människa än du Miccan, jag älskar dig som min egen familj!

 

Så, nu tror jag att jag börjar bli klar med alla dessa deppiga inlägg. Kanske ett till bara. Men folk borde varna en mer för hur mycket man bryter ihop. Hade väl förväntat mig lite tårar men inte så här!